Jag ställer mig ganska ofta frågan vad det är som är så kul med löpning och varför jag utsätter mig för den enorma nervositeten som infinner sig om på gång på gång inför tävlingar. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om detta. Vad är det egentligen som gör mig nervös? Folk brukar säga att jag inte har något att vara nervös för, att jag är duktig oavsett. Visst det kanske funkar för vissa men lägger man ner mycket tid på träning så vill man också få någon form av kvitto på att det man gör är rätt. Varför ska jag ge mig ut och springa mellan 8-11 mil/ vecka om jag varken vill eller ser resultaten komma? Det blir nästan bara pinsamt då. Jag vet ju att jag tränar för att prestera. Så pressen kommer inte från någon annan än mig själv men det blir tillräckligt svårt att hantera nervositeten inför ett lopp. Allt från 10 km och under är en fullkomligt äcklig känsla och allt över 10 km är mer en taggande och bra nervositet. Med andra ord gillar jag att springa längre så enkelt är det! Jag tror mycket handlar om att jag egentligen aldrig fått ett sånt där 10 km lopp där man bara vill ta känslan med sig och jag har alltid haft en spärr och svårt att prestera bra. Allt är relativt och ta det på rätt sätt. Jag jämför mig med mig inte med någon annan.
Som jag skrivit i tidigare inlägg har vinterträningen gått riktigt bra. Jag har följt min tränare BG:s träningsprogram noggrant och det har känt väldigt bra. Jag fick en liten dipp veckorna efter träningslägret men bortsett från det har allt gått enligt plan.Uppladdningen inför gårdagen premiärlopp var toppen. En hawaiipizza utan ost och en stor påse godis och mys med Björn. Det kunde inte vara bättre.
Jag hade liksom ingenting att ”skylla” på och det enda som kunde sätta stopp från ett nytt PB var huvudet. Mitt lilla huvud skulle inte få vinna idag! Det har pajat för många lopp redan, men det ska vara slut på det nu.
Jag gick upp kl. 7.30, åt en macka. Kroppen kändes bra, men skakig. Jag och Björn gick bort till starten runt 9.00. Det var skönt för han gör mig så lugn det bara går med tanke på förutsättningarna.
Uppvärmningen började strax efter 10.00. Arenavarvet där loppet skulle gå avverkades en gång. Ca 6 km inkl. fartökningar innan start. En kvart innan var det vila och jag bytte om till rätt kläder. Jag var nervös, väldigt nervös men kände ändå mig relativt kontrollerad.
Pang! 11.00 gick starten. 2 stycken 5 km varv skulle springas. Siktet och målet var att hålla 3.50 min/km. Mitt tidigare personbästa på milen var 39.03. Med andra ord hade jag sikte på 38.20. Jag tyckte löpningen flöt på otroligt bra. Jag kom aldrig in i någon extrem dipp utan det var ”jämt jobbigt” större delen av loppet. Kilometer efter kilometer avverkades i rätt fart. 5 km passerade på ca 19.05. Efter 7 km var jag ganska övertygad om att det skulle bli ett nytt pers om inget konstigt hände.
Jag sprang in som segrare på tiden 38.21. Jag är riktigt nöjd men känner att det finns mer. Jag tar hellre det här loppet och har en skön känsla än ett snabbare lopp med dålig känsla. Så svar på frågan jag ställde i början så efterfrågar jag kicken som tävlingarna ger och förhoppningsvis resultaten och strävan efter att hela tiden bli bättre.
Nu har jag siktet på Berlin Halvmaraton om två veckor, ett lopp jag sett fram emot i ett år nu. Grymt laddad och hoppas såklart på ett nytt pers även där!
Abjurmanactshion 